OM AIREDALE TERRIER

Airedale Terrier är den största terriern, som är även kallad “Terriernas Kung”. Man kunde också kalla honom ”terriernas klown”. En helt normal Airedale är en härlig kompis, barnens vän, och vardagens fröjd. Den är lekfull ända till ålderdom. Som ersättning för allt detta, människan har också plikter mot sin vän. En Airedale kryllar av energi speciellt när den är ung, och raska promenader borde höra till varje dag. Och helst också någon annan syssel som passar hunden, träning, aktivering eller trevlig lek. Om hunden inte har en annan hund som lekkamrat, människan måste leka mycket med den. Man får mest glädje av sin Airedale samt lär känna den bäst, när man sysslar regelbundet med den.

En Airedale kan trivas på gården eller sen inte, jag har ägt båda sorter, men mest sådana som väljer att vistas med människa om de har chans att välja. Rasen är ingen gårdhund, och jag vill inte ge en valp till en människa som vill bara hålla den på gården. Riktigt sällsynta är de Airedales, som stannar på en gård utan ett staket. En Airedale gillar att hälsa på grannarna. Fast du skulle tycka att din hund stannar på gårdet som en ängel, kan han ibland överraska dig och försvinna för att följa efter någon oemotståndlig frestelse.

En Airedale är sällan dominerande i sin egen familj, men som vuxen kan den försöka dominera främmande hundar. Därför är det viktigt att uppehålla en tillräckligt god lydnadsnivå när man promenerar med hunden.


Rasens utveckling samt bilder längs vägen


Airedaleterriers utveckling började i Yorkshire Norra England, i Aire åns dal, ungefär i mitten av 1800-talet. Industriarbetare och jordbrukare i trakten ville få fram en hund, som skulle vara en bra utterjägare och som kunde effektivt hjälpa till att kontrollera små rovdjur och råttor som grävde sig i stränderna. Ända till den tiden hade man haft flera olika hunder för arbetet, som var specialiserade i att fånga olika djur. Det var dock dyrt för en vanlig människa att ha många hundar. Och så började man göra korsningar mellan åtminstone utterhund och de lokala terrierna för att få fram en hund, som skulle vara tillräckligt liten för att fånga råttor, men ändå tillräckligt stor för att kunna döda en räv och en marten samt bära sitt byte från vatten till land. Senare använde man möjligen också fårhundar och bullterriers.

Bruksegenskaperna var de viktigaste för uppfödarna. De tävlade med varandra i sina hundars kunnighet, och rasens tidiga representanter var ju utmärkta småviltjägare och apportörer, samt skickliga i hundslagsmål och i råttfångarmatcher. I början såg hundarna mycket heterogeniska ut. Till exempel mankhöjder varierade från 38 till 61 centimeters, och vikter från 13 till 36 kilos. Dessa hundar kallades Waterside Terriers och Bingley Terriers. Namnet Airedale Terrier togs i allmänt bruk i mitten av 1880-talet.


Airedale Jerry

(- Gladys Brown Edwards: The New Complete Airedale Terrier)

När de sydengelska uppfödarna intresserade sig i rasen, började de avla fram hundar för utställningar. Ganska fort började rasen likna den moderna typen, fast valpar med tunga öron, ljusa ögon, mjuk topplinje och mjuk päls dök upp till och med i de bästa kullarna ännu för en lång tid. Airedale Jerry (Rattler x Bess), född i England år 1888, anses vara rasens stamfader.

Bruk

Många tycker att Airedaleterrier är envis; i själva verket är den självständig! Airedaleterriern utvecklades ju för att kunna arbeta självständigt. I lydnad tröttnar en Airedale snabbt, och när man tränar måste man koncentrera sig på att motivera hunden genom att belöna den på sätt mest uppskattade av hunden. En Airedale passar sig för människor med känsla av humor, människor som kan uppskatta hans rolig och självständig personlighet! Ingen hund, speciellt inte en Airedale, är enbart en prestations- eller tävlingsmedel. Vill man förvara hundens härliga karaktär, måste man alltid träna genom att motivera samt genom att bevara hundens villighet.

Man har talat mycket om Airedales mångsidighet. Rase har använts i jakt, apport, som polis- och knarkhund, som sök- och räddningshund, samt som vakt- och vallhund. Man måste inte tro att varje Airedale kan göra allt detta, men det finns individer, som har anlag till olika funktioner. Men för att uppnå specialkunskaper krävs det dock alltid hårt arbete både av hunden och av ledaren.


Photo: Don Turnipseed, High Country Airedales, USA

Nuförtiden tränar man allmänt spår, också blodspår, sök, till och med skydd, agility samt lydnad med en Airedale. Airedale är också en utmärk terapihund. Men först och främst är den en trogen och härlig kompis och familjemedlem.

God ledarskap

Många – dock ganska sällan Airedaleterriers ägare – har förstått ledarskapet fel. Man skall inte tro, att man borde hela tiden dominera och kommendera så att hunden inte skulle glömma sin plats. I naturen blir dominansrelationer viktiga först när det är brist på någonting viktigt. I ingen flock är det meningen att döda medlemmarna i stress. Då funkar samarbetet inte, och varje medlem är ju viktig för flocken. I familjeflocken finns det inte brist på mat, och det finns ingen anlädning att underordna individer lägre i hierarkin för att få tillräckligt att äta. När sakerna är som de skall vara, hunden vet sin plats utan att människan måste betona den hela tiden, och den är lugn och nöjd. Människor behandlar hunden lugnt, konsekvent och ömt. Människans rol är i själva verket mera förälders än ledares!

Men ännu vanligare är sådana fall, när man inte alls har pli på hunden. Man behandlar den okonsekvent, och den vet aldrig, vad som är tillåtet och vad inte, och när – om nu över huvud taget någonting alls är förbjudet. Detta gör hunden nervös. En hund förstår ingenting om demokrati. Det är bäst att behandla en hund - även den gulliga familje-Airedalen - med öm, konsekvent auktoritet.

Det vore viktigt för människan att lära sig känna hundens gestspråk och särskilt de lugnande signalerna. Hundar använder dessa ofta både mellan varandra samt med människor. De lugnande signalerna är för att visa sina vänliga avsikter för de andra flockmedlemmarna, samt viljan att hålla flocken ihop. Det är utmanande att lära känna detta gestspråk, men det är också mycket givande, som att plötsligt lära sig tala samma språk med sin hund.


Pälsvård: kommer snart




Upp           Tillbaka till Index

© 2007 - 2009 Honeywolf Airedales. All rights reserved.