Jag har älskat natur och djur sedan min barndom. Senare studerade jag biologi med zoologi som huvudämne, jag har också vitsorden i botanik, genetik, biokemi samt geografi. Nuförtiden arbetar jag som fiskeribiolog.

Som ett barn på landet, mina första hundar var blandrasiga svartvita spetsar, som hade hämtats från min fars hemgård. Turre och Peni var söta, men hundhållandet var inte speciellt utvecklat på 1960-talet på landet, och även Turre och Peni fick tyvärr tillbringa mycket tid i löplina. Först i vuxen ålder, efter några års studerande, skaffade jag min första Airedaleterrier Juuliska (Eho Norma) från Hjördis och Erkki Tenlenius i Esbo. Valpen hämtades på en minnesvärdig vacker oktoberdag med en VW ”Beetle” som vi hade lånat från en studiekamrat. Den kamplustiga valpen växte upp till en hund med ett förtjusande personlighet. Jag hade beslutit mig, att Juuliskas liv skulle vara mera givande än min barndoms spetsars, och jag tränade henne ivrigt enligt Hallgrens metoder. Juuliska kunde springa mycket lös i Åbo Studentbys dåvarande hundflock – hon t.o.m. ansåg sig vara en medlem i det vindsnabba afghanflocket! Hon hade även utmärkta anlag till en spårhund, men tyvärr kunde hon inte göra karriär pga att sin matte inte hade en bil.

Honey (Nord CH Ranpiin Honey) kom till mig som en fodervärdstik efter jag hade fått nog av att vara beroende av främmande hundar som Juuliskas lekkamrater. Tyvärr erkände Juuliska inte valpen i över huvud taget som en hund alls, utan satt högdragen som en sfinx medan valpen hoppade omkring. Detta förändrades först när Honey löpte den första gången.

Honey blev min stamtik, och hon levde upp till 15 års respektabla ålder utan att någonsin vara sjuk! Mellan årena 1987-1995 födde jag upp nie kullar. Efter det, förändrad livssituation ledde till en lång paus, tills lyckan träffade, och mig bjudades ett tillfälle att få ta den härliga amerikanska Abby-flickan (Joval Flash Dance) hos mig.

Redan för länge sen slutade jag mig till att Airedaleterrier skulle vara den lämpligaste rasen för mig, och så har den varit min kära livskompis redan nästan 26 år.

Före Abby och Jessi har vi haft sex Airedales, en Maremmano-Abruzzese samt flera vuxna valpar som våra familjemedlemmar. Efter Rosso (Honeywolf Dangerous) hade dött år 2004 var jag nästan två år utan en Airedale innan Abby kom till oss. Abby behövde inte vara ensam länge, hon fick snart energiskt sällskap från sin hemkennel i Virginia, när Jessi (Joval Rainbow In The Frost) flög över Atlanten hit till den Sydvästra skärgården för att bli vår junior.

Jag älskar och uppskattar mina hundar som individer och familjemedlemmar, och jag förutsätter detsamma av mina valpars familjer. Jag deltar utställningar samt tränar mina hundar när jag har en chans. Men en hund är alltid främst en vän och en person för mig, och den borde kunna leva med sin familj älskad, uppskattad, rätt behandlad och bra skött så länge som möjligt.

Upp           Tillbaka till Index

© 2007 - 2008 Honeywolf Airedales. All rights reserved.